Hvor vil du hen herfra?   KONUNGENS FOGDAR/Bonden-lappfogden
Clemet Månsson i Mällby.
Uti Över Lännäs socken och på södra sidan om Ångermanälven ligger byn Mällby. Denna by har emellertid ej alltid hört till denna socken. Den äldsta kända förteckningen å bönderna i Ångermanland är från år 1535. I denna är Dals socken mycket mera vidsträckt än i våra dagar och omfattar bl. a. även byn Mällby (d. ä. den mellanliggande byn, byn mellan två andra byar).

I denna by fanns enligt 1535 års längd blott en åbo och denne hette Måns. Huruvida denne åbo i någon mån höjde sig över det vanliga måttet för en dåtida ångermanländsk bonde, känna vi ej; men med hans son Klemet(1) Månsson var detta säkert fallet.

I hans egenskap som ensam bonde i sin by känna vi ej mycket om honom, men det är genom hans två andra egenskaper, nämligen såsom köpman och lappfogde, som hans namn gått till eftervärlden.

På Klemet Månssons tid fanns i hela Norrland endast en köpstad, nämligen Gefle i Gästrikland. Därför tilläts det en hel del bönder i de andra landskapen att idka handel, och dessa kallades landsköpmän. För denna rättighet erlade de en avgift, köpmanspenningar kallad. Om denna heter det år 1589 i redogörelsen för årliga räntan av Ångermanland:

"De bönder, sorn bruka köpslagan, giva av deras avlingepenningar2 var tionde mark, och draga de i summan stundom mer och stundom mindre". Meningen är, att den köpman, som avyttrat gods till ett värde av 10, 20, 30 mark o.s. v., skulle skatta 1, 2, 3 mark o.s.v. 1 fogdarnes räkenskaper finner man ofta förteckningar på de handlande med angivande av vars och ens skattebelopp. Man kan därav se, huru pass omfattande vars och ens affärer voro.

De, som år 1542 i detta landskap erlade köpmanspenningar, voro till antalet 44. Av dessa var det stora flertalet hemma i Nordanskogen eller i Norra Ängermanland, och Själevads socken kom främst med 8, därnest Arnäs med 7 och Nordmaling med 6 köpmän.

I Frammanskogen eller i Södra Ångermanland voro köpmännen vida färre till antalet. I Ångermanälvens dalgång var Boteå den socken, som hade de fleste, nämligen 5, och bland dessa var även "Klämeth i Melby"(3) Ifrån Gudmundrå var samma år två köpmän. ifrån Fjällsjö 1, Resele 3, Liden 1 och från Multrå likaledes 1.

Varest dessa män drevo sin handel, nämnes icke i räkenskaperna, men vi ha tätt och ofta sett ångermäns namn i förteckningar å personer, som infört varor till Stockholm, och vi antaga att detta var deras huvudsakligaste avsättningsort. På hemresan förde de troligen med sig allehanda varor, som kunde vara begärliga på landsbygden.

Man torde ej misstaga sig, om man i dessa köpmän ser en motsvarighet till vad som i våra dagar kallats för sörkörare, d. v. s. norrländska bönder, som vintertiden begivit sig söderut, företrädesvis till Stockholm, med lass av sovel och fågel samt linne o. dyl., som där avyttrats. 1 Norra Ångermanland har denna sed längst bibehållit sig(4).

Men vi vända åter till vår Klemet. Somliga köpmän stannade en eller annan vinter hemma, och då saknades deras namn helt naturligt i längderna på dem, som erlade köpmanspenningar;

men Klemet synes hava varit en av de mera nitiska handlandena. Vi ha framför oss listor på de ångermanländingar, som erlade sådan avgift åren 1542, 1543, 1545 och 1560, och i alla återfinnes namnet Klemet Månsson i Melby.

Denne hade ock en jämförelsevis betydande handel. Av Ådalens köpmän erlade Filipus (Filip) i Forsås i Liden allra minst eller ½ mark, Pål i Hakesta i Multrå, Erik i Myre i Resele och andra 1 mark vardera, Seger och Olof i Fråne 1 Gudmundrå samt Henrik i Arlom i Boteå 1½ mark, Knut i Holme 1 Resele och andra 2 mark; men Klemet erlägger ensam 2½ mark eller mera än någon annan i Ådalen.

Även år 1560 är han bland de mest betydande och erlägger då 3 mark i köpmanspenningar, då lika stort belopp dessutom utkräves av endast en enda köpman i Ångermanland, nämligen Kjell Östensson i Ava i Nordmaling.

Ännu år 1572 är vår man i livet, och vi finna honom då bland dem, som erlade tull i Stockholm. Till denna stad hade han fört med sig 16 st. älgkalvskinn och lika många kalvskinn och gav i tull 1 skinn av vardera slaget.

På sina resor samlade dessa köpmän tydligen penningar, såsom också i en senare tid varit fallet med icke få av deras efterträdare, de nämnda sörkörarne. Många av dem voro helt visst riktiga storbönder var i sin ort.

Man känner hurudan Klemets ekonomiska ställning var år 1571, och den var alls icke dålig. Han hade silversaker till en vikt av 228 lod samt 700½ mark penningar, medan fogden i landskapet, Hans Andersson på Kungsgården i Bjärtrå, ej hade mera än 197 lod silver och 10 daler penningar. Klemet hade vidare i sin ladugård 20 kor, 2 st. treårs stutar, 1 st. tuårs kviga och 4 hästar.

Men Klemet var nog icke blott en rik utan ock en ansedd man. Detta syns därav, att han blev begagnad i kronans tjänst. Köpmännens förbindelser med män från andra orter med äldre och högre odling torde ock lämnat spår efter sig, så att de i Ievnadsvett och bildning kommit att stå en smula högre än bönder i allmänhet. Ett stöd för denna förmodan finna vi uti den omständigheten, att flera betydande män framgått ur dessa köpmäns led. Ifrån samma Ö. Lännäs socken hava vi ett exempel därpå.

På Holm bodde på denna tid en man, Evert Hindersson, som undan för undan steg i välmåga och anseende. Åren 1564, 65 finna vi honom bland köpmännen i socknen. - Medan Klemet Månsson och (hans son) Peder Klemetsson erlägga resp. 3 och 1 mark, betalar Evert 2 mark. Men snart försvinner Evert ur köpmännens led för att jämte det han skötte sitt stora jordbruk en lång följd av år i sitt landskap innehava underlagsmannens viktiga kall.

Det kronans värv, vari Klemet blev använd, var väl icke så maktpåliggande, men utan tvivel var det ändock hedersamt för honom, Under det nordiska sju-årskriget på Erik XIV:s tid innehades Jämtland av Sverige, och svenska fogdar uppburo där kronans inkomster.

I landskapets fjälltrakter funnos redan då lappar, och uppdraget att vara fogde över dessa föll på Klemets lott.

Man kan undra, huruledes regeringen fått kännedom om honom; men saken är helt enkel. Då den ångermanländska fogden bodde så nära som på Kungsgården, hade denne naturligtvis kännedom om den burgne köpmannen. Ganska tryggt kan man ock antaga, att det var genom dennes rekommendation, som Klemet fick detta uppdrag.

På denna tid talade man ock om Ångermannelappar (jfr n. v. Åsele lappmark), och fogden över dessa var också bosatt i samma trakt. Hans namn var Henrik Nilsson, och hans hemman låg i Strinne by i Bjärtrå socken. Även denne var en burgen man, och tillsammans med fogden Hans Andersson hade han en skuta om 10 läster.

Klemets fögderi var emellertid föga vidlyftigt eller rättare sagt, föga folkrikt. I räkenskapen för år 1568 omtalas, att det var endast två lappar, som hade kommit fram och gjort sin skatt. Den ene hette Olof Jonsson och den andre Nils Andersson.

Den förre hade med 4 sina söner utgjort i skatt 4 st. mårdskinn. För det han plägade bruka Harcharo fiellet, "som skjutes in oppå Ängermanland"(5), gav han likaledes 4 st. skinn av samma slag, och äntligen lämnade han 1 tionde ett sådant skinn.

Samme lapp stod vidare tillbaka med eller var skyldig för åren 1566 och 1567 8 st. mårdskinn. Det var således icke mindre än 17 märdskinn1 som denne lapp fick lämna i skatt. - Den andre lappen hette, såsom nämnts, Nils Andersson, och han hade med sig 2 sina ogifta bröder. Han skattade för 1568 4 st. skinn av ovannämnda slag. För åren 1566 och 67 hade han limnat sina skatteskinn till fogden i Jämtland och var därför ej på rest. Men även han hade brukat "Harchara fiell eller lappemark" och fick därför giva 1 mårdskinn.

Att skicka en man från södra Ångermanland till det övre Jämtland endast för att uppbära 22 mårdskinn, hade väl knappast lönat sig, huru stort värde man än satte på skinnen. Klemet hade även en annan uppgift, nämligen att för kronans räkning uppköpa skinnvaror av lapparne. Handeln skedde genom byte.

För 4 Lispund smör köpte han lika många mårdskinn, och för 26 spann mjöl uppköpte han älghudar och viltvaror, nämligen: för 13 spann 10 älghudar och 6 kalvskinn(7), för 21/2 spann fick han 5 något stora och 1 litet renkalvskinn; för 9 spann 6 bjömskinn och 3 bäverskinn samt för 1¼ spann 2 uttrar och 1 järv. Skinnvarorna fördes till Stockholm och levererades in till Kungl. Maj :ts varuhus i Stockholms slott den 16 juni 1568.

Varest i Jämtland denna uppbörd och handel ägde rum, kunna vi ock säga. Att Klemet uppsökt sina lappar är ganska visst. Såsom förut på annat ställe omtalats, var Evert Hindersson på Holm underlagman i Jämtland på det sjuåriga krigets tid. Under tingen därstädes är 1570 dömde han en man v. n. Mårten i Byn i Fors socken att böta 30 mark, emedan han i förbud sålt en lo (8). Denna dom var i ock för sig ej något märkvärdig; det egendomliga är, att dessa penningar lämnades till "Clemet Månsson i Ångermanland". Detta berodde naturligtvis på att Klemet vid resorna till och från Jämtland färdades den vägen.

I våra dagar har det varit sed att handel med lapparna skall inledas med en traktering, ju grundligare dess bättre för affärernas gång. Detta bruk synes ha rått även på 1500-talets mitt, och vi ha genom räkenskaper vetskap om ett lappkalas i byn Bredgård, belägen alldeles invid kyrkan i Ströms socken i Jämtland, Värdskapet vid detta kalas utövades på Klemets vägnar av länsmannen i Hammerdals gäll, Michel Persson, boende i nyssnämnda by.

Av Klemets räkenskap framgår, att länsmannen hållit kost uti två nätter och de, som därvid trakterats, voro 7 lappar, förutom kvinnor, barn och "annat folk". Vad som bjöds dessa finnes ej angivet, blott att gästabudet kostade 12 mark penningar.

När Henrik Nilsson höll ett liknande gästabud för sina lappar, bjöd han på bröd, öl (tre tunnor), smör, kött och fläsk samt lax. - Ehuru Klemet Månsson och Henrik Nilsson voro fogdar över olika lappmarker, göra de sina räkenskaper för 1568 gemensamt; och när de skrittligen intyga, att dessa äro riktigt förda och i alla delar oförfalskade, sker detta i en och samma handling.

Även för år 1569 redovisar Klemet för Jämtlands lappmark. Samma två lappar nämnas nu med resp. 4 söner och 2 bröder; men skatten är nu en smula drygare, ty Olof Jonsson ger nu 8 st. märdskinn och Nils Andersson 5 st. Även nu gjordes inköp av skinnvaror, däribland 6 bävrar. Om lappkalaset antecknas denna gång, att det hölls, när lapparna kommo neder av fjället till att utgöra sin skatt

(1) Clernens.

(2) vinst

(3) Boteå socken innefattade förr såsom annex jämväl Överlännås, inom vilken sistnäranda socken Mällby ligger. 1 den ovsn anförda 1555 års Iangd iåknades emeflertid Miffiby som hörande till Dals socken.

(4) Se Norrl. sanlingar 11, sid. 23.

(5) Harchara fiellet identifieras av K. B. Wiklund med Hartkjölen melIan Nordil och Sörli i Norge, strax söder om Frostviken. Se Fornvårdaren IJ: 2-3, 5.398 (1928).

(6) Lispund.

(7) 1 spann utbyttes mot 1 älghud eller mot 2 kalvskinn. d. v. s. skinn av äIgkalv.

(8) Han hade sålt en lo medan förbud mot denna handel var gällande.

Opdateret d. 17.05.2011